[Dröm nummer 93. Natten till den 20 maj 2021.]

Det börjar gå åt helvete för firman. När vi för många år sedan flyttade in i kontorskomplexet hyrde vi den allra minsta lokalen. Sedan kom vi upp oss och bytte till större och större lokaler i samma kontorskomplex.
         Nu är vi tillbaka i den allra minsta lokalen. Den har smala rum med glasväggar och det är så trångt att man knappt kan vistas allihop samtidigt där.
         Vi har ansökt om att få installera ett badkar i ett av rummen. Vi har tagit fram ritningar och det hela har varit en ganska komplicerad och kostsam historia. Men vi kände att det var värt att satsa på.
         Idag fick vi avslag på ansökan. Hyresvärden påstår att propparna inte håller. Ett besked som jag ifrågasätter.
         ”Vet hon ens nånting?”, säger jag. ”Hon är bara en lakej. De får väl helt enkelt dra en tjockare kabel!”
         Kontorskomplexet ligger långt utanför Stockholms innerstad. Antagligen i Sollentuna. Trots att allt håller på att gå åt helvete har vi bestämt att vi ska ha konferens. På Trimergården på Lidingö!
         Förväntansfulla lämnar vi kontoret och går mot våra bilar. Alla har ställt sig nära kontoret. Alla utom jag. Min bil står många kilometer därifrån.
         Jag börjar vandra. Och blir omkörd av dem, en efter en. Jonas Lundqvist åker amerikanare. Och lyssnar på La Grange med ZZ Top. Bilen rör sig i boogierytmer när han passerar mig. Jonas halvligger bakom ratten och flinar.
         Nu är jag ensam kvar. Jag går och går. Mörkret börjar falla och snön ligger djup.
         Efter en lång vandring kommer jag fram till Hindret. Det består av två stycken smala, nästan lodräta tjugo meter långa rännor fyllda med blå snö. Man får pressa in benen i rännorna och långsamt dra sig uppåt, centimeter för centimeter. Det är jobbigt, men det går.
         Jag börjar närma mig slutet på rännorna och är fullständigt utmattad. Faller jag dör jag.
         Med mina stelfrusna händer får jag tag om presenningen som täcker toppen. Den är fäst med remmar som hotar att släppa, men med mina allra sista krafter lyckas jag svinga mig upp och över kanten på rännorna.
         Min bil står strax intill.
         Jag borde kanske börja parkera där de andra parkerar.