[Dröm nummer 86. Tidig morgon den 14 maj 2021.]

Vi är hemma hos min flickväns* mamma, som är konstnär. Vi tittar på teve. Det är ett program om politik och vi börjar diskutera. Min flickväns mamma och jag är inte alls överens och hon suckar och tar fram sin jättestora iPad.
         ”Låt mig visa hur det ligger till”, säger hon i lätt överlägsen ton. ”Jag har lite färg kvar.” Hon doppar en bred pensel i vit färg och börjar måla direkt på iPadens skärm. Färgen bara rinner och fäster inte. Det är rena kluddet.
         ”Ungefär så här tänker jag mig”, säger hon och kisar mot det hon åstadkommit. ”Nu är det din tur”, säger hon och räcker mig kartongbaksidan från ett kollegieblock och en pensel.
         Jag funderar en stund. Sedan målar jag en vertikal linje mitt på kartongen. I det högra fältet målar jag fyra ungefär lika stora blå rundlar som överlappar varandra. Därefter en fristående rundel längst ner till höger i fältet. För sent inser jag att den borde målats närmare mittlinjen. Men den går ju inte att flytta. Jag vågar inte titta på mamman, men jag vet att hon ler. Hånler.
         I det vänstra fältet försöker jag sedan måla något med vit färg. Men färgen vägrar fästa och fältet förblir tomt.

* I vaket tillstånd är jag gift sedan många år och har ingen flickvän.