[Dröm nummer 83. Natten till den 13 maj 2021.]

Vår församling* har bjudit in en amerikansk präst att gästpredika några veckor. Reverend Steve är mycket populär och hans predikningar ses på teve av miljoner människor, så det är en stor ära för oss att han tackat ja.
         Givetvis är vår kyrka fullsatt när han håller sina predikningar. Han är inte bara en fantastisk förkunnare, med eld i talet, han ser dessutom mycket bra ut och alla kvinnor i församlingen blir kära i honom. De säger det inte högt, men det går att se på deras blossande kinder, febriga ögon och halvöppna munnar.
         Reverend Steve är gift och har lämnat fru och två barn kvar i USA, han ska ju bara vara borta en kort tid. Men veckorna går och han undrar om han inte kan få stanna lite längre, vilket vi naturligtvis tackar ja till. Det är ju en stor ära! Samtidigt anar jag att den gode pastorn passar på att utnyttja situationen.
         En kväll har jag bjudit in reverend Steve att meka med motorcyklar i mitt garage på Ryttarvägen på Lidingö. Han dyker upp på uttalad tid. Jag lånar honom en overall och tillsammans börjar vi plocka isär en motor.
         Då dyker min mor upp. Hon har naturligtvis bevistat reverend Steves predikningar och vill inte missa tillfället att träffa honom i sitt eget hem. Även min mor är tydligt påverkad av hans utstrålning, trots att hon är tre gånger så gammal som han. Hon frågar honom hur det känns att vara borta så länge från familjen, om han inte saknar dem alldeles outhärdligt.
         ”Åh, fru Sommarström. Det är en börda lätt att bära i så trevligt sällskap!”, säger reverend Steve och fyrar av ett kritvitt leende.

* Jag har visserligen vuxit upp med föräldrar som var medlemmar i Missionsförbundet, men mig veterligen är jag själv inte medlem av någon kyrka.