[Dröm nummer 80. Natten till den 13 maj 2021.]

Efter en lång arbetsdag går jag och min kollega Olof Halldin* ut på stan för att få oss en bit mat. Jag föreslår McDonalds, eftersom det går fort och jag har mycket arbete kvar att göra. Olof vägrar. Säger att det finns så mycket annat som är bättre. Han lovar att ta med mig till stans bästa restaurang.
         Vi sätter oss i bilen och åker en stund. Omedelbart efter att vi parkerat springer Olof fram till ett äldre par som står i ett gathörn. Han är så glad och springer runt dem i cirklar. Tokrusar. Oerhört fort går det, det går knappt att se honom. Gamlingarna ser skräckslagna ut.
         När han rusat av sig går vi mot stans bästa restaurang, men den är fullsatt. Vi prövar andra ställen. Överallt är det fullt.
         Till slut hamnar vi på Ed’s Grill, där det också är mycket folk, men där vi ändå tillåts komma in.         
         Vi ställer oss i kön till kassan. Trots rådande pandemi är det ingen som håller avstånd. Jag försöker så gott jag kan att ha åtminstone lite luft mellan mig och mannen framför, men mannen bakom mig trycker sig mot mig. Han pratar konstant med sin kompis och andas i min nacke. Han har otvättat hår och luktar svett. Jag pressar honom bakåt och tar ett steg fram, men han behåller kroppskontakten, som en igel. Jag vänder mig om och skäller ut honom, redo att slå honom på käften. Han skäller tillbaka. Det är smockan i luften. Jag förstår inte vad som händer. Har folk inte begripit någonting? Vet de inte att det är farligt? Jag har fruktansvärd ångest och förstår att om en enda person härinne bär på smittan så kommer alla – alla! – bli sjuka och kanske dö. Det är oundvikligt.
         ”Varför tog du mig hit?” säger jag till Olof. ”Jag har så mycket att göra och får inte bli sjuk.”
         Olof tittar frågande på mig.
         ”Det var ju du som tog med mig hit. Och det är ju jag som har mycket att göra. Du har ingenting.”

* Olof är en av mina äldsta vänner, men vi har aldrig varit kollegor.