[Dröm nummer 78. Natten till den 11 maj 2021.]

Jag kommer åkande i min gamla kopparsulfatsgröna Saab 900. Har svårt att hitta rätt och tar fel avfart. Svänger runt och kommer ut på samma ställe där jag nyss var, bara för att återigen ta fel avfart. Jag har hamnat i en loop.
         Till slut är jag ändå framme vid en nedsläckt verkstad, där Bengt Rydén* från Teater Sputnik kommer in i rysk militäruniform med jättelik skärmmössa. Han pekar på min bilmotor, som nu hänger från en travers i taket, och säger att den måste åtgärdas. Den måste sågas av och delar måste ersättas och läggas till, så att motorn blir större. Det låter tveksamt och jag undrar om det verkligen är nödvändigt.
         ”Absolut nödvändigt!”, säger Bengt och flinar.
         ”Men vad kommer det att kosta?” säger jag.
         Min försiktiga fråga gör honom oerhört aggressiv.
         ”Det är så jävla typiskt dig, Sommarström. Att bara tänka på pengar. Fy fan!”
         Verkstaden tänds upp och nu ser jag att bakom Bengt står resten av Sputnik-ensemblen, även de iklädda ryska uniformer. Bengt vänder sig om mot dem.
         ”Eller hur, kamrater?”
         ”Ja, fy fan för Sommarström!”, svarar de i kör.
         Jag har satt mig ner på en bänk, omgiven av en månghövdad publik, och lyssnar till något som visar sig vara en kabaré. Bengt sjunger elaka kupletter, som alla handlar om mig, och backas upp av kören. En strålkastare är riktad mot mig.
         Bengt (pekar på mig): ”Du tänker bara på pengar!”
         Kören (pekar också på mig): ”Ditt svin!”
         Bengt: ”Du är så jävla talanglös, Sommarström!”
         Kören: ”Äckliga jävla talanglösa kapitalistlakej!”
         Bengt: ”En fullständig nolla”
         Kören: ”En nooooooooooooolla!”
         Det är ärligt talat inte så bra. Texterna är rätt yxiga, melodierna trista och de sjunger rent uselt. Ändå skrattar folk. Inga gapskratt, men det är tillräckligt för att göra mig illa till mods. Varför är alla så elaka? Vad har jag egentligen gjort? Jag brukar ju gå på Bengts sommarpub* och köpa öl av honom. Är detta tacken?
         Jag drar mig tillbaka till en divan längre upp. Ulf Englund och Joakim Pirinen dyker upp. De säger att kabarén är lite rolig, men förstår om jag inte tycker det. Sedan går de.
         På divanen intill mig ligger en mycket söt ljushårig flicka. Hon kan inte vara mer än 20. Ändå flirtar hon med mig. Jag vågar inte säga något och reser mig för att gå. Men jag har svårt att få på mig min tredelade väst. Den ska fästas med remmar i ryggen och det går inte. Ulf och Joakim, som nu är tillbaka, hjälper mig. Med västen på känner jag mig mycket modigare och börjar prata med flickan.
         ”Du är mycket vacker”, säger jag.
         ”Tack. Du med”, säger hon. ”Rider du?”
         ”Hästar?”
         ”Ja, så klart”, säger hon och skrattar. ”Jag rider i Lidingö Ridhus.”
         ”Jag är uppvuxen intill. Och jag rider.”
         ”Well? …”, säger hon och fuktar läpparna med tungan.
         ”Ah, du är tyvärr alltför ung.”
         Hon blir besviken. Men vi tar adjö som vänner. Och trots att kabarén fortsätter med sina hatsånger, känner jag mig ändå stark när jag går därifrån.

* Mig veterligen hade inte Bengt Rydén någon sommarpub, men han var mycket riktigt med i Teater Sputnik, som på 80-talet satte upp Joakim Pirinens pjäser Socker-Conny och Familjen Bra. De hade vilda fester, dit även jag var välkommen. Men det var innan jag sålde mig till kapitalet.