[Dröm nummer 75. Natten till den 10 maj 2021.]

För första gången sedan den blev klar besöker jag tillsammans med min mor och Simona Stockholms nya tunnelbana. De ska lära mig hur man åker med den. Jag är lika gammal som i vaket tillstånd, men bara ungefär en meter lång. Min mor ger mig två kort. Man måste ha båda, annars kan man inte åka. De är svåra att få grepp om och jag tappar dem hela tiden. När vi går bort till spärrarna upptäcker vi att jag inte når upp till springan där korten ska föras in. Mor och Simona hjälper mig och vi kommer in alla tre.
         Stockholms nya tunnelbana är enorm. Den letar sig in i butiker och varuhus och överallt finns skyltar med destinationer. De har namn som Belhall och Vanadien och jag känner inte igen något av dem. Inte heller för mor och Simona är namnen bekanta.
         Vi irrar runt en god stund innan vi till slut inser att vi befinner oss på en alldeles för låg nivå. Vi måste uppåt och ställer oss i en av de många rulltrapporna. En liten pojke stirrar på mig och äter en elektrisk glass.
         Äntligen har vi hittat en tunnelbanevagn att gå in i. Den är nästan fullsatt, men det finns tre platser som väntar på oss. Några säten bort reser sig en man och säger med hög och entonig röst utan att fästa blicken på någon särskild:
         ”Hur gick det i matchen? En minut, någon?”
         Omedelbart reser sig en annan man och säger med närmast identisk röst, också han med blicken i fjärran:
         ”Det gick inte och vi vann inte.”
         Jag undrar tyst vilka som spelade och i vilken sport. Och vilka ”vi” är.