[Dröm nummer 74. Natten till den 10 maj 2021.]

Min kusin Per ”Plurre” Sahlin och hans fru Gun har skapat ett unikt recept för vegoburgare och står nu och säljer dem från en kärra. Vi pratar en stund och jag köper en burgare, som faktiskt är mycket god. En ung man med våldsamma spasmer kommer gående mot oss på trottoaren. Hans armar och ben far ut helt okontrollerat och när han passerar alldeles intill mig blir jag orolig att någon av hans lemmar ska träffa mig.
         Skärrad går jag därifrån och väljer att istället ta en promenad med Joakim Pirinen vid Stockbysjön på Lidingö. Det är vårvinter och längst in mot stränderna ligger isen fortfarande kvar.
         Nu är Joakim är försvunnen och jag är ensam. På tomterna runt den vidsträckta sjön står gamla färgglada men fallfärdiga trähus. Det pågår en samtidig rivning av dem. Överallt springer män omkring och rycker och drar i husen tills de ger vika och ramlar ihop med ett brak. Männen släpar sedan ut resterna av husen på isen och vräker ned dem i en vak. Brädor målade med rött eller grönt eller rosa eller blått skimrar till i den skarpa vårsolen innan de singlar ner i djupet.* Gamla porslinssäkringar flyter en stund innan de sjunker också de. Vattnet är fyllt med skräp och jag häpnar över hur man kan tillåta detta.
         Jag går vidare och möter två män. Jag frågar dem om vad som händer, men de vet lika lite som jag och är lika upprörda. Vi kommer fram till att vi måste kontakta Riksmedborgaren, men vet inte riktigt vem det kan vara. Vi funderar en stund tills en av männen utbrister:
         ”Det måste vara kungen! Det är ju han som är Riksmedborgaren! Haha!”
         De båda männen skrattar väldigt mycket åt detta. Jag försöker också skratta, men utan att lyckas.
         Männen är nu genomskinliga och börjar långsamt ånga bort. Samtidigt har Joakim kommit tillbaka och promenerar intill mig igen. Jag förstår att jag måste ha somnat gående och att jag haft ännu en av mina drömmar. Jag berättar för Joakim om drömmen och han tycker att det där med Riksmedborgaren är ofattbart roligt.

* Stockbysjön är inte det minsta vidsträckt och den är så grund att fiskarna dör av syrebrist när isen lägger sig.