[Dröm nummer 73. I gryningen den 8 maj 2021.]

Vi sitter i en äppellund någonstans i Sverige. Det är mycket idylliskt, med fåglar som sjunger och rådjur som betar gräs och blommor. Vi har blivit hitbjudna av någon som känner ägaren och utlovade äpplen till min cidertillverkning. Jag har redan fyllt ett helt bord. Längre bort ser jag ett träd som jag ännu inte har plockat av. Det är fullt med gula äpplen, stora som människohuvuden. Jag förstår inte hur grenarna orkar bära all frukt, men det gör de.
         Nu ser jag ägaren, en gammal tant med långt grått hår, komma gående med bestämda steg. Framför henne går Björn ”Trisse” Frölander. Han har plockat av en hel gren med äpplen och han ser mycket nöjd ut. Tanten sliter grenen ur hans händer, fortsätter mot vårt bord och slänger den i äppelhögen. Trisse står handfallen.
         ”De här äpplena är inte till för allmänheten!”, vrålar tanten.
         ”Men vi blev lovade …”, försöker jag och ser mig omkring efter mina vänner, men de är alla försvunna. Det är bara Simona och jag kvar och allt är mycket pinsamt.
         Tanten fortsätter att skälla okontrollerat och utan att jag hinner reagera nappar hon åt sig min anteckningsbok, där jag har alla recept och uträkningar, och går därifrån.
         En känsla av fullständig katastrof fyller mig. Allt är hemskt.
         ”Vad fan gör vi nu?”, säger jag.
         Simona sitter tyst.
         ”Jag kanske borde erbjuda mig att betala för frukten? Men hur mycket? Jag vet ju inte hur många liter juice jag får ut av äpplena. Hon tog ju min anteckningsbok. Hur ska jag då veta vad jag ska betala?”
         ”Ja!”, säger Simona, ”det måste du! Spring efter henne! Spring, innan det är för sent!”
         Jag ser tanten långt bort i skogsbrynet. Hon är omgiven av djur. Jag försöker komma närmare, men det är omöjligt.
         I ett personalkök sitter arbetare och äter lunch. De ser mycket olyckliga ut och jag anar att något mörkt döljer sig bakom idyllen. Något sektliknande vilar över alltsammans.
         Det har kallats till stormöte i samlingssalen. När jag kommer in är det redan fullt med folk. Alla stolar är upptagna och några har satt sig i trappan upp till porten. Stämningen är uppgiven. Alla förstår att detta är slutet och att det är mitt brott som ligger bakom. Men jag upplever inte att de hatar mig. De är mest besvikna. Det hålls tal. En medelålders man i blank kostym sitter på golvet framför ett piano. Han sjunger upp. Hans stämma är mycket mörk och mycket vacker. Mjuk som sammet är den. Och förtvivlat sorgsen.