[Dröm nummer 71. I gryningen den 7 maj 2021.]

Det är en märkligt oansenlig dörr som leder in till festvåningen dit jag ska imorgon kväll. Jag kikar fram bakom ett hörn och spionerar på vilka som ska dit ikväll.
         En limousine stannar och släpper av en man och en kvinna som utstrålar överklass. Nu känner jag mig orolig. Kommer jag passa in där? Kommer jag överhuvudtaget bli insläppt?
         Nästa dag är jag försenad. Det tog mig mycket längre tid än jag trodde att ta mig dit. Jag hade gissat att den oansenliga dörren skulle dölja något extravagant, men stället är överraskande litet och folk sitter mer eller mindre på varann. När jag kommer har alla ätit klart och det finns ingen mat kvar till mig.
         Jag får syn på en snubbe som jag är lite bekant med. Vi nickar igenkännande och han vinkar mig till sig. Nu ser jag att han sitter bredvid tre av medlemmarna i Rolling Stones. Jag går fram och hälsar på Mick, Keith och Charlie.
         ”Good to see you, Mick”, säger jag. “I saw you dancing in that video. You don’t look a day over forty.”
         “Well, thanks”, säger Mick och det är uppenbart att han blir generad. Men samtidigt förändras hans ansikte. De djupa rynkorna suddas ut och han ser plötsligt ut som en tonåring. Det varar bara en kort stund, sedan är rynkorna där igen. Han ser väldigt sorgsen ut. Som om även hans tankar hade färdats bakåt i tiden, men nu var tillbaka hos en snart åttioårig man, fylld av minnen.
         Snubben som jag känner lite grann vill att jag visar grabbarna några filmer som jag gjort, men jag tvekar. Allihop insisterar. Vi lämnar lokalen och går ut på gatan.
         Jag letar fram en film och räcker över mobilen till Mick. Jag går bakom honom och tittar över axeln när vi promenerar. Omedelbart inser jag att det är fel film som visas. Vi ser en man som går på en gata. Han ser ganska vanlig ut. Det enda som skiljer ut honom från andra människor är att han då och då gör en frivolt. Han landar alltid perfekt och fortsätter gå.
         ”I’m afraid it’s the wrong film, Mick”, säger jag.
         “It’s cool, man” säger Mick och fortsätter titta. Han verkar inte helt ointresserad.
         Vi går vidare och nu ser jag att mannen i filmen bär på en kameraväska och ett fiskespö.
         ”Maybe he’s a fisherman”, säger jag.
         “Duh … of course he’s a fisherman!”, säger Mick och fyrar av ett av sina bredaste leenden.
         Allting känns ytterst pinsamt och jag vet inte vad jag ska göra.
         Nu går mannen i filmen ner för en brant. Han går mot havet. Ställer sig på stranden och fiskar. Han får napp. Men det är ingen fisk. Det är en hund som har fastnat på kroken. Efter den simmar flera hundar, som försöker förstå vad som hänt deras vän. De gläfser och gnyr och simmar över och under den stackars krokade hunden, men de kan ingenting göra.
         Nu förvandlas den fiskande mannen till en hund även han. Han går i vattnet och krokar av den fångade hunden och simmar med den och alla de andra hundarna, som ett slags botgöring. Det är väldigt vackert och jag tror att vi alla blir berörda.
         Grabbarna i Stones tycker filmen är okej, men jag fattar så klart att det inte kommer att bli något.
         Nu köar* vi till en nattklubb. Mick ursäktar sig:
         ”Gotta prepare for a fuckin’ world tour, you know. See ya!”
         Jag fattar nog.
         “See you, Mick.”

* Helt orealistiskt naturligtvis.