[Dröm nummer 68. Natten till den 5 maj 2021.]

Min mor ligger sjuk i vårt hem på Ryttarvägen på Lidingö. Jag sköter om henne men måste också hinna jobba. Rummen i radhuset är trånga och lortiga och fulla av skräp. Fukten rinner längs väggarna. Att sköta om min mor är ett hårt jobb och hon är ganska krävande.
         Nu är mor frisk igen och vi packar bilen för att åka motorcykel med min bror Mats.
         Jag vet inte vart vi ska, men motorcyklarna står där och väntar på oss när vi kommer fram. Jag hinner inte mer än sätta mig på min förrän jag inser att jag varken har kalsonger eller strumpor på mig. Det betyder att jag måste åka tillbaka ensam.
         Utanför radhuset letar jag efter strumpor i den leriga marken. Jag lyckas gräva upp några, men ingen går att använda. Jag frågar min mor, som plötsligt återvänt även hon, om var mina gamla smutsiga strumpor finns. De måste gå att använda. Men hon kan inte svara.
         I ett hörn spelar en liten musorkester. De sjunger om strumpor och tipsar om hur man ska göra för att aldrig vara utan. Att man ska trä upp dem på en liten ställning av ståltråd. Då har man alltid strumpor.
         Jag går närmare och ser att det inte alls är möss, utan mycket små och väldigt vackra japaner. De spelar något slags dansbandsmusik och sjunger:
         ”Trä upp dina strumpor på ståltråd, då är du aldrig utan …”