[Dröm nummer 66. Natten till den 4 maj 2021.]

I en kartong som tillhört Jan Myrdal hittar jag gamla filmer, negativ och diabilder. Johan Nordin* och ytterligare en person åker in till stan för att jobba. När de uttröttade kommer tillbaka flera timmar senare sitter jag fortfarande kvar i soffan med kartongen i knät. På botten av den ligger några ytterst tunna och mjölkaktiga inramade diabilder. När jag håller upp dem mot taklampan ser jag att de föreställer snöklädda berg. Först tror jag att det är svenska berg, men snart ser jag att de är alldeles för höga och spetsiga och tänker att det måste vara Alperna. Och när jag tittar ännu närmare ser jag att det är en film som utspelar sig.
         Det är natt och temperaturen har krupit ner under noll igen. Isen ligger fortfarande kvar på den lilla sjön, men har börjat murkna och är nu direkt livsfarlig att ge sig ut på. Ändå är det precis det som Simona och jag gör. Vi håller oss nära strandkanten och kan se hur den gropiga issörjan rör sig längre ut i vad som måste vara en råk som sträcker sig över nästan hela sjöns längd. Först tror vi att det är vinden som rör upp vågor, men så ser vi en mörk skugga. Det måste vara en fisk, tänker vi. Och den måste vara enorm, säkert ett par tre meter. Den rör sig i alldeles räta linjer från kant till kant på råken. Jag förstår att jag måste gå ut till den och börjar röra mig mot iskanten. Simona följer efter några steg bakom.
         När jag nästan är framme vid iskanten ser jag hur fisken kommer emot mig med huvudet ovanför issörjan. Och jag inser att det inte är någon fisk. Det är en tumlare. Den är svart med vit trubbig nos och den lägger sitt huvud på isen, alldeles intill där jag står. Jag sätter mig på huk och tittar in i dess stora svarta ögon, som liknar ögonen hos en kalv. Jag lägger min hand mot den fuktiga, lite slemmiga nosen och känner hur det förlöser en längtan hos djuret, men också hur någonting liknande förlöses i mig. Tumlaren stönar av vällust och sorg.
         ”Människa!”, säger tumlaren. ”Låt mig hjälpa dig!”
         ”Hur kan du hjälpa mig?” säger jag. ”Behöver jag hjälp?”
         ”Ja. Lyssna. I Afrika finns en liten pojke som har gått vilse i skogen. Han irrar och kan inte hitta hem. Han håller inte en rak kurs.”
         ”Ja?”
         ”Precis som du, människa!”
         ”Har jag gått vilse?”
         ”Det har du, människa. Du måste hålla en rak kurs. Den som kallas Krakvägen. Adjö nu”, säger tumlaren och sjunker tillbaka ner under issörjan. Jag följer efter med handen och håller den mot djurets nos tills jag inte längre känner den. Tumlaren är försvunnen och jag går tillbaka in mot land i en alldeles rak linje. Simona följer mig i spåren.

* Kollega på Roi Division.