[Dröm nummer 64. Natten till den 3 maj 2021.]

Det är kundmöte på byrån. Min kollega Jonas Lundqvist presenterar en idé som alla finner rätt fantasilös. Jag ursäktar mig och går ut. Kommer tillbaka in efter några minuter med några nya skisser där det finns människor med på bild. Det är tydligen något oerhört och alla är överraskade och lite förvirrade, fast på ett bra sätt.
         ”Kan man verkligen ha det?”, säger kunden.
         ”Det kan man”, säger jag självsäkert.
         Sedan glöms allt bort tills det några veckor senare är dags att leverera. Ingenting av det jag föreslagit har utförts, varken av mig eller någon av mina kollegor. Projektledaren Niklas ”Nille” Fornelius* är ursinnig.
         ”Om det är något av alla dina fel och brister som jag verkligen retar upp mig på så är det din fruktansvärda slapphet”, fräser han.
         Allt är förlorat. Kunden är spårlöst försvunnen.
         Jag och Simona går över en kort bro. Det regnar, men bron är försedd med tak utom precis där den ansluter till land. Där finns en glipa där regnet hittar in och sköljer över oss.
         På baksidan av en busskur finns en bankomat infälld i glaset. En man försöker att ta ut pengar utan att lyckas. Simona är klädd i rött.
         Vi går tillbaka över bron och blir återigen genomsura under den lilla glipan i taket, men det är inget vi bryr oss om.
         Vi rör oss upp för en brant gångbana, som är så beskaffad att man för att komma framåt måste slingra sig över och under ett räcke av galvaniserade järnrör. Där gångbanan slutar ligger en uteservering. Det finns en ledig soffa som jag slår mig ned i medan Simona går in och köper kaffe. Om någon annan kommer och vill sätta sig i soffan, så ska jag be dem att tänka på att hålla avstånd.

* Både Jonas och Nille är mina kollegor i vakenheten. Och de är vare sig särskilt fantasilösa eller ursinniga.