[Dröm nummer 62. I gryningen den 1 maj 2021.]

På färdbandet som tar mig mellan Lidingö och Ropsten är det fullt med folk. Alla bär på en spade inför ett gemensamt arbete som måste utföras. Även jag bär på en spade, men har andra planer. I famnen har jag också något tungt som jag inte vet vad det är.
         För första gången på mycket länge har jag ett SL-kort, men jag är orolig att det inte ska fungera eller att jag inte vet hur jag ska göra. Lampan i spärren blinkar först rött, sedan grönt och jag kan passera. Jag tar rulltrappan upp till plattformen, där dörrarna håller på att bytas ut. I en av de nya dörrarna är glaset spräckt, men de som utför jobbet låter det vara.
         Jag kommer ut på ett torg, i vars bortre ände det pågår något slags möte runt ett bord. En liten svart man vinkar åt mig och ler igenkännande, men jag vet inte vem det är. Jag går dit.
         ”Det här är min boss”, säger den svarte mannen till sina vita vänner och pekar på mig.
         Jag säger ingenting.
         ”Den som är din boss är också min boss”, säger en av den svarte mannens vänner och sträcker fram handen mot mig. I samma ögonblick materialiserar sig min vän Björn Colliander intill mig och väser i örat på mig:
         ”Det är inte så det fungerar, det vet du.”
         Simona och jag cyklar nedför en backe. Jag är några meter framför henne, ändå hinner hon före mig till den port som alltid har väntat på oss. Jag kliver av cykeln, öppnar porten och går in. Simona stannar kvar utanför. Jag stänger porten och går ned för en trappa.
         Längst ner finns ett rum som också det har väntat på mig så länge jag existerat. På en bänk står en gammal transistorradio klädd i brunt skinn. Ur radion strömmar musik. En man sjunger med ljus röst:
        ”… Water Bubbles Recipes … Water Bubbles Recipes …”
         Travar med vita kuvert ligger staplade på golvet. Jag sätter mig på rummets enda stol och börjar sprätta kuverten. I varje kuvert finns ett vitt pappersark med texten ”VARFÖR?” i tryckbokstäver. Det är allt.