Sommardröm

[Dröm nummer 59. Natten till den 29 april 2021.]

Kick-off

Det är kick-off och fest för den jättelika byrån jag jobbar på. Jag är betydligt yngre än i vaket tillstånd och chef för en avdelning som sysslar med datadriven kommunikation. Men till skillnad från resten av verksamheten går den inte så bra. Ändå är jag något av en påläggskalv. Jag håller en ganska hög profil utåt, är kaxig och pratar mycket och gärna, men jag vet att det bara är en tidsfråga innan jag kommer att avslöjas som den bluff jag innerst inne vet att jag är.
         Ovanligt nog inleder vi vår kick-off med middag och avslutar med presentationer och workshops, när alla är lagom berusade.
         Middagen börjar traditionsenligt med att jag anför en sång. Det är alltid samma sång. Varje år vill några att vi som omväxling sjunger något annat, men de blir alltid nedröstade.
         Jag går ut på scengolvet framför middagsborden. Strålkastare lyser upp mig. Jag håller upp två trekantiga, svettiga ostskivor, några millimeter tjocka och inte större än att de får plats i min handflata.
         ”Det är ostmästaren Peter Lindfors som gjort osten!”, ropar någon.
         Jag tittar stint på den som yttrat sig och säger:
         ”Då kanske vi kan ha en trekant med honom?” Borden exploderar av skratt. Sedan sjunger alla och skålar.
         Efter middagen förflyttar vi oss till konferenssalen, där jag hamnar bredvid en kvinnlig kollega som ansvarar för en mycket större och betydligt mer framgångsrik avdelning än min. Jag hör henne prata med en annan kollega.
         ”… hur många kunder? Å, sist jag kollade hade vi åtminstone fyra hundra …”, säger hon och jag känner hur jag långsamt förintas. På min avdelning har vi just nu inga kunder alls.
         Vår vd Ulf Enander* står på scen och pratar om verksamheten. Som illustration till det han säger projiceras ganska dåliga bilder målade med vattenfärg på en duk bakom honom. Nu pekar han på mig.
         ”… vår store Per Sommarström …” Alla applåderar.
         Jag halvligger i stolen. Min mage sväller innanför en vit t-shirt.
         ”Kallar du mig tjock, din jävel?” säger jag högt på mitt vanliga stöddiga vis. Alla skrattar hysteriskt, även Ulf. Han byter till nästa bild, som föreställer ett landskap med en sol som smälter. Färgerna rinner ner över projektorduken.

* Han var verkligen vd för reklambyrån HLR & Co, där jag fick mitt första jobb.