[Dröm nummer 38. Natten till den 17 april 2021.]
Transponerad dröm
Jag befinner mig i min vän Joakim Pirinens lägenhet. Alltså, det är inte samma lägenhet som är hans hem i det vakna livet. Den här ligger högre upp, är mindre och annorlunda planerad. Joakim ser också annorlunda ut. Han är yngre, har svart hår och är klädd i svart skinnjacka. Runt halsen hänger en svart gitarr som han plinkar på. Han är stressad. Står i dörren. Måste iväg. Hans fru ska ha barn och han lämnar mig att ta hand om ett litet spädbarn som han har sedan tidigare.
I ett rum i ett annat hus sitter en kvinna vid ett matbord. Jag försöker se hennes ansikte. Men var jag än ställer mig vänds det bort från mig. Hon förblir ansiktslös. Och grå. Hela tiden hör jag en enkel men märklig melodi, där sluttonen i varje fras är en annan än man kan förvänta sig utifrån den enkla harmoniken. Kvinnan håller en behållare med ett grått pulver som rinner ut över bordet.
Jag står i dörröppningen till ett flerbostadshus. Jag har en överfull kundvagn som effektivt spärrar vägen för alla som ska in eller ut. I fickan har jag en enorm nyckelknippa. Den är så stor att tyget spruckit. Den läcker samma grå pulver som kvinnans behållare.
Nu har jag gått in i hissen. Utan kundvagn. Två andra män med indiskt utseende kliver in. De pratar högljutt. Jag skäller ut dem för att de står för nära och pratar för mycket. De bryr sig inte om mig och när de ska av går de demonstrativt nära mig och skrattar.
Nu har jag på något sätt transponerats till ett högre, finare plan. Joakim bor i en jättestor våning och går omkring iklädd en lyxig morgonrock. På badkarskanten ligger ett dussin persikoliknande frukter. Några av dem har börjat ruttna.
”Vad ska du säga till gästerna om frukterna?” säger jag.
”Det jag ska säga är: dessa ska Per göra vin av”, säger Joakim, som om det vore alldeles självklart.
Sommardröm 