[Dröm nummer 35. Natten till den 16 april 2021.]
Dansk teater
En dansk teatergrupp är på besök i staden (som kan vara Stockholm). Den består av tre skådespelare – två män och en kvinna. De spelar en pjäs som på något sätt handlar om Förintelsen. Deras rollkaraktärer är judar. De har vardagliga yrken. Någon är polis, en annan bagare. De låtsas som inget. Här finns inga faror. De befinner sig i sin allra mest vanliga vardag.
Nu sitter de alla tre i en bil, med kvinnan bakom ratten. Kvinnan börjar långsamt flyta upp från sätet. Hennes kropp förvrids, armarna virvlar i luften. Men allting sker i extrem slow motion. Vi i publiken förstår att hon gestaltar någon som exploderar. Kanske en handgranat har briserat under henne.
Jag har tipsat Jens Olow* om pjäsen. Sagt att han bara måste köpa biljetter. Jag möter honom dagen efter på Ropstens tunnelbanestation. Han säger att nästan alla biljetter till föreställningen finns kvar. Hans röst är precis sådan jag minns den för fyrtio år sedan. Djup, lite släpig och lätt nasal. Varje ord uttalat med ett leende och glittrande ögon. En röst som bär på löften om kommande styrelseuppdrag. Jag försöker ta teatergruppen i försvar och säger något om att det ju var premiär igår och att biljettförsäljningen ännu inte kommit igång ordentligt. Men innerst inne känner jag att pjäsen faktiskt inte var särskilt bra.
* Gick i min parallellklass i gymnasiet.
Sommardröm 