[Dröm nummer 25. I gryningen den 7 april 2021.]
Den amerikanske gangsta-rapparen
Jag är i min mors rum hemma i radhuset på Ryttarvägen 49 på Lidingö. Hon är inte hemma, men jag måste byta filtar i hennes säng. Filtarna kastar jag ned för trappen. Nu får jag besök!
In i rummet kommer en amerikansk gangsta-rappare med sitt entourage. Han är mycket känd men jag vet inte hans namn. Han är vit, medelålders och bär vardagliga men prydliga kläder – en senapsgul pullover och grå byxor. Håret är grått och välklippt. Han ser sympatisk ut, lite som en ung Jon Voight eller teve-journalisten Sven Lindahl*. Han slår sig ned på en stol. Hans entourage är suddigt. Någon placerar en bergsprängare på ett bord och slår på den. Det hörs musik. Beats. Min fru Simona blir förbannad och stänger av.
”Du gillar ju inte ens rap!” säger hon.
”Nej, det är sant”, säger jag. ”Men det här är bra!”**
Det görs en omröstning bland de närvarande. De som vill höra gangsta-rap (alla utom min fru) vinner.
Bergsprängaren slås på igen. Det är musik med ett skönt groove. Någon sjunger en fras, varpå gangsta-rapparen svarar. Han lutar sig fram mot mig, ser mig i ögonen och pratsjunger, lite slött men med en kraftig, undertryckt erotisk energi. Så där håller det på. En sjungen fras ur bergsprängaren följs av pratsång från den übercoole rapparen. Det svänger något otroligt och alla i rummet – även min fru – rör sig gungande till musiken. Men vi förblir sittande.
* Sven Lindahl skrev också Mälarö kyrka, som Magnus Uggla gjorde
en cover på.
** Vilket är helt i överensstämmelse med verkligheten. Jag har väldigt svårt för rap, inte minst svensk rap, där nödrim staplas på varann till musik helt utan sväng. Amerikansk rap, däremot, kan jag uppskatta.
Sommardröm 