[Dröm nummer 5. Natten till den 24 januari 2019.]
Östermalmsdröm
Vi befinner oss på min chefs kontor. En i branschen välkänd gammal reklamräv är också där, särskilt inbjuden av min chef. Uppdraget är tydligen väldigt viktigt. Reklamräven har på sig en fotsid vit morgonrock, under vilken en liten kalaskula tittar fram. I övrigt är han smal och senig och grevelik och krönt med en silvervit hårman. Själv är jag en kombination av mitt unga, oerfarna jag och mitt gamla, snart överspelade. Min chef presenterar oss och börjar förklara uppdraget.
”Vi skulle kunna göra en trailer”, säger jag. ”På min gamla byrå gjorde vi ofta trailers.”
”Nej, nej, det blir alldeles för dyrt”, säger min chef.
Greven plirar på mig. ”Du använder fortfarande det gamla uttrycket ’trailer’?” säger han och ler överseende.
”Men du använder ju själv det ordet, det står i briefen”, säger jag och tittar på min chef, som nu har börjat rodna.
Nu sitter vi alla tre på en uteservering, jag gissar att det är på Östermalm, för husen är stora och välhållna. Fast uteserveringen ser mer ut som en kiosk, med löpsedlar utanför dörren.
”Jag föreslår att vi går in till mig”, säger greven, som, visar det sig, bor i huset intill.
Vi går in genom en väldig ekport och blir insläppta i hans våning. Han visar oss runt. Vita tyllgardiner släpper in solljuset i de stora salarna. Över golvbrädorna sträcker sig en bågformad glipa. Golvet i den inre delen av glipan rör sig långsamt. Jag förstår att den är en del av en fullständigt perfekt cirkel, som delar av huset i en fast och en rörlig del och att cirkelns centrum också är husets absoluta centrum. I den rörliga cirkeldelen av våningen finns ett bageri, där många människor arbetar. Det finns ingen vägg mellan grevens del av våningen och bageriet. Jag hälsar på kvinnan som driver bageriet. Hon är glad, tjock och mjölig. Plåtar med nygräddade bakverk fyller rummet.
”Rummet snurrar för att bullarna ska bli perfekt jämt gräddade”, förklarar greven.
”Ja, naturligtvis”, säger jag och inser att jag faktiskt känner till det, att jag läst det någonstans och att jag inte borde avslöjat mig som så okunnig.
”Nej, nu måste vi ha lite mat”, säger greven och leder oss ned för en trappa som tar oss till en liten saluhall. Jag känner igen en kvinna som står bakom en disk. Det är ju –––*, tänker jag. Jag berättar för de övriga att jag känner henne, att jag jobbat med henne. Nu är jag plötsligt osäker på om det faktiskt är hon eller någon som bara är lik henne.
”Ja, det var en sorglig historia”, säger greven. ”Mänskan gick ju och gifte sig med en muslim. Det blev aldrig bra, det där.”
Min chef nickar instämmande.
”Hon fick visst inte äta vad hon ville,” fortsatte greven. ”Jag vill minnas att han faktiskt slog henne. Hon var så ledsen, kunde inte jobba. Fick väl inte för honom. Vi fick ju höra talas om det där och ringde upp honom. Minns inte om det var jag eller någon annan. Fick honom att ta sitt förnuft till fånga, om jag säger så. Till slut blev hon fri, men då var det så dags. Vad vill du ha att äta förresten?” säger greven och tittar på mig.
”Tack det är bra. Har redan ätit”, säger jag, osäker på om så verkligen är fallet.
”På vägen tillbaka till våningen (?) har vår lilla grupp fått sällskap av mina gamla kollegor Björn Colliander och Jörgen Lindström, den senare i andeform.
”Nej, nu måste vi jobba!” säger greven och tar täten uppför trapporna.
* Mindes inte hennes namn i drömmen, men i verkligheten heter hon Kerstin Andersson och var projektledare på reklambyrån HLR&Co/BBDO.
Sommardröm 