[Dröm nummer 9. Natten till den 1 februari 2020]
Mästaren och Lärjungen bevisar att jorden är rund
Vid en husvägg intill det stora torget sitter en tiggarkvinna. Runt huvudet har hon dubbla sjaletter för att hålla den värsta kylan borta. Hon är klädd i en lortig röd täckjacka, under vilken man kan skymta en grön yllekofta. En färgglad klänning täcker till hälften hennes svullna ben som hon sträckt ut framför sig. På benen har hon tjocka stickade yllestrumpor med ett enkelt rutmönster i svart och vitt. Hon är barfota. I handen håller hon en skrynklig pappmugg, som hon sträcker ut mot alla som passerar. Ingen ger något, ingen tar notis om henne.
Då kommer Mästaren och Lärjungen gående! De stannar framför kvinnan, som reflexmässigt håller fram sin mugg . De ger henne naturligtvis ingenting, utan börjar istället diskutera sinsemellan.
”Ser du den här kvinnans ben?” säger Mästaren.
”Ja”, svarar Lärjungen.
”Ser du hur tätt de ligger an mot stenläggningen?”
Lärjungen nickar.
”Det är ett bevis för att jorden är platt! Om den vore rund skulle ju inte kvinnans ben ligga så tätt intill stenläggningen, de skulle sväva i luften, inte sant?” säger Mästaren och lägger armarna i kors över bröstet.
Lärjungen nickar. Sedan vänder han sig mot kvinnan, som ler förvånat med sina trasiga tänder, eftersom hon tror att hon kanske trots allt ska få ett mynt eller två i sin mugg.
”Kvinna”, säger Lärjungen, är du lycklig?”
”Nej, jag är inte lycklig”, säger kvinnan.
”Antag att vår jord var mycket mindre och att du själv var mycket större, skulle du vara mer eller mindre lycklig då?”
”Det skulle vara samma”, säger kvinnan utan att behöva tänka efter det allra minsta.
”Mästare”, säger Lärjungen och vänder sig mot densamme, ”kan vi kalla detta en ren sanning? Att oberoende av den här kvinnans storlek relativt storleken på vår jord, så är hon precis lika olycklig?”
”Jag antar det”, säger Mästaren efter att ha funderat en stund.
”Ett axiom alltså?”
”Ja. Utan tvekan.”
Kvinnan säger ingenting utan tittar bara på de två männen. Lärjungen vänder sig åter till kvinnan.
”Res dig, kvinna!”
Kvinnan gör som hon blir tillsagd, inte utan möda.
”Ser du granitklotet där?”
”Ja”, säger kvinnan, som frågar sig själv om han kanske tror att hon är blind? För hela det stora torget är inramat av cirka 70 centimeter höga granitklot, utplacerade med några meters mellanrum.
”Sätt dig på det där klotet!” befaller Lärjungen och pekar på det närmsta klotet.
Kvinnan gör som hon blivit befalld.
”Nu, sträck ut benen!”
Kvinnan sträcker ut sina ben.
Lärjungen går fram till henne, pekar på benen och luften mellan dem och klotet.
”Se, Mästare. Kvinnans ben är helt raka. Ändå ligger de inte dikt an mot klotet.”
”Ja, det är tydligt”, säger mästaren och nickar eftertänksamt.
”Jag har därmed bevisat att jorden är rund!” säger Lärjungen.
”I sanning, det har du”, säger Mästaren.
När de går därifrån sitter kvinnan fortfarande kvar på klotet, med utsträckta ben.
Sommardröm 